Tja. Som ovan nämnt har jag inte varit så bra på att uppdatera bloggen. Mycket har hänt sedan sist (minns knappt när sist var) och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vi har skaffat en irländsk setter-valp som nu är ett halvår. Sigge heter han och har gått från 11 kilo när han flyttade hit till 22 kilo igår. August är fortfarande med oss, snart 10 år. Den här sommaren har varit alldeles underbar, gjort massor med massa folk. Jag har varit i Stockholm nyligen och hjälpt Linn fixa i ordning som lägenhet där hon ska bo när hon börjar gymnasiet om någon vecka. Jag börjar trean om någon vecka. Innan dess ska jag sommarjobba som ingenjörsstudent på högskolan här i Dalarna med start imorgon. Mitt intresse för mat är nu större än någonsin och jag har blivit inspirerad av systrarna Nordlund att kanske gå över till den vegetariska - eller rentav veganska - sidan. Men självklart så har mamma invändningar på det, men det kan diskuteras i senare inlägg.

Nu ska jag gå och kissa och se vad det är som luktar ute i köket, hörs snart.

Vansinne. Världen är vansinne. Vansinnigt att man ska göra såhär mycket. Samtidigt infekterar onda bakterier min hals och bihålor; jag har inte tid att bli sjuk. Vara hemma har jag inga större problem med längre, men att vara sjuk innebär mer än så. Energinivån då är något otroligt låg och denna ineffektivitet har jag inte tid med. Har varit seg sen i måndags och jag behöver lite resultat nu om det ska bli bra, men icke. Bakterier och virus saboterar min excellenta plan. Jag är stressad. Jag orkar inte riktigt... Men jag har ögonen på mitt pris - KTH. Kämpa på hej och hå. Min betyg räcker iallafall inte till. Ska betala anmälningsavgiften till mitt livs första högskoleprov. Så hade jag tänkt komma in.

Jag ser ljuset i tunneln - men det måste ha varit längre än jag trodde; det ser lika litet ut som förr fastän jag färdats länge nu.



From up here the city lights burn like a thousand miles of fire. And I'm here to sing this Anthem of Our Dying Day.

- Story of the Year

Även om det mesta känns så otroligt rätt just nu så är det något som saknas. Jag vill göra något nytt jag inte gjort förut, ändra min enformiga vardag till något med lite mer djup och dynamik. Men hur? Tid och energi är för det mesta en bristvara, att lägga ner tid och energi på något roligt kan ju dock alstra mer tid och energi - hur motsägelsefullt det än låter.


Imorgon åker jag och mamma till Ikea i Valbo, kanske finner jag någon slags kreativ inspiration där, kanske blir det ännu en uttömmande punkt på dagens agenda. Vad som är säkert är att jag tänker ta det lugnt och inte stressa väl där - jag har inget jag inte har tid till att göra. Feels good.

...när jag fick högsta möjliga betyg på en viktig fysikuppsats! fyfan vad glad jag är. samtidigt finns så mycket att göra, vet knappt var jag ska börja och hur jag ska sluta. det löser sig nog.

Jag ska förresten skriva en krönika med titeln "revolutionen mot stress", blev inspirerad av usama i min klass som sa att vi borde göra revolution mot stress. tänkte att det kunde bli en grym krönika. vi får se vad som blir av det.

Det är ganska - vad ska jag säga... - konstigt. Tid menar jag. Vad som var då, är nu och kommer att bli. Reflekterar knappt längre över om jag mår bra eller dåligt, är glad eller ledsen. Jag bara är och antar att jag trivs med det. Tänker mycket på framtiden; vad jag vill göra, vad jag kan göra, vad som händer ännu längre fram, massor av flummigheter, hypoteser och möjliga/omöjliga scenarion.

Dåtid tänker jag sällan på, men ibland blir man påmind på gott och ont. Hade fått en kommentar förut om en film jag sett, kollade till min skam inte förrän nu vem det var som skrivit och möttes av mitt förflutna. Tjejen i fråga var självskadare, precis som jag var - för länge sedan. Mina egna ärr reagerar jag inte längre på; jag ser dem varje dag och är en del av mig - som en tatuering, utsmyckning mer än ÄRR. Jag går i t-shirts i skolan och visst väcker det en del förvånade miner på folk som bara sett den oerhört energiska och mestadels positiva Fanny i långärmat. Men själv tänker jag sällan på dem som ett märke för livet av vad jag gjort och hur jag mått; de bara är där.

När jag ser andra märkta av sitt förflutna blir jag lite kluven och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag var där själv. Jag upplevde plågan, skammen, ångesten. Jag vet vad de upplevt; om inte samma så en liknande situation. Jag vet att de upplever eller har upplevt samma plåga, skam och ångest som jag. Å andra sidan har jag ytterligare ett perspektiv många saknar - livet efteråt. Min väg tillbaka uppför Maslows behovstrappa har inte varit lätt, men jag vet att om man vill och har energin att kämpa för att uppfylla något så går det. Det går att sluta, det går att se de illröda ärren blekna utan att nya fyller andra områden och framför allt - det går att åter börja tycka om och värdesätta sig själv.

Hatet och ilskan kan ta sig olika former och när jag "slutade" skada mig själv - med rakblad - började jag istället äta mindre och låta tankarna kretsa kring mat och min egen kropp. Det började visserligen innan - när jag skar som mest faktiskt - men med "hjälp" av att jag tänkte på annat kunde jag sluta skada mig synligt. Jag är dock inte säker på om ätstörningar är mer lätthanterliga än självskada, eftersom man mer eller mindre lär in ett nytt sätt att tänka som ätstörd. Även fast jag aktivt försöker tycka bättre om mig själv så är det svårt - jag mår fortfarande psykiskt dåligt om jag ätit för mycket (enligt min standard), äter mycket onyttigt, inte rör på mig som jag borde, you name it. Men framför allt; jag blir omotiverat glad när vågen visar en mindre siffra än förut och allmänt arg när den visar en större. Det är svårt det där med mat, men jag försöker bättra mig.

Häromdagen redogjorde jag för en personlig utmaning inför en del av min klass; att gå upp i vikt medvetet, utan att må dåligt över det. Det roligaste var inte diskussionen som uppstod om ämnet, utan den uteslutande positiva responsen jag fick. Självklart är jag rädd för att helt byta mål, men jag har satt +3 kg innan sommaren. Det känns rimligt.

Saken är den, någon form av fysisk eller psykisk självskada är svårhanterlig och man får leva med både synliga och osynliga ärr - förmodligen resten av livet. Jag tror inte på att "tiden läker alla sår", ingenting sker automatiskt. Visst, det kan ske omedvetet - som när jag började må dåligt utan att förstå varför - eller av en ren och skär slump - som när jag började använda rakblad. En serie händelser får alltid någon form av konsekvens.

I framtiden kommer jag förmodligen reagera mindre starkt på andra märkta människor, när jag lärt och upplevt en mer avlägsen tid och plats än när jag själv var där. Förhoppningsvis lär jag mig tycka om mig själv på riktigt, inse mina behov och våga stå för min egen sak. Förhoppningsvis finner jag en balans och rutin för det som idag är så väldigt svårt, så jag kan fortsätta utveckla även de mindre bitar som är mindre svåra. Att sluta skära och svälta var inte den svåra biten; det svåra är nu - vad ska jag göra utan det liv jag vant mig vid?

Förändringar är inte alltid bra, men ibland behövs det. Radikala förändringar ger snabbt ett annat perspektiv på saker och ting och jag har insett att de dagar jag då mådde "ganska bra" motsvarar en urusel dag nu. Jag har insett att jag kan göra allt jag vill, bara jag lägger ner så mycket tid och kraft på det som behövs. Det finns inget som står i vägen, även om den inte alltid är som en rak, bred och fin motorväg - men visst kommer man fram även på en liten och snårig stig.

Det absolut viktigaste jag någonsin lärt mig, är att tiden inte läker några sår; man lär sig plåstra om dem, hantera smärtan och fortsätta framåt - oavsett vad.

Livet som naturare! Inte en ledig stund. Kämpar för att hinna med allt, men med medicin går det så mycket lättare. Har förmodligen inte nämnt det, men jag har fått concerta utskrivet, efter många om och men. Och ni ANAR inte vilken enorm skillnad det är! Förut ansträngde jag mig så mycket att jag vid dagens slut knappt orkade tänka och hade en liten lätt huvudvärk för att jag hela tiden var tvungen att tänka på att inte tänka på allt jag hörde och uppfattade. Nu anstränger jag mig lika mycket, visserligen, men jag får massor gjort och ljud och avvikande tankegångar är inte längre ett lika störande moment i min vardag. Jag kan läsa igen! Jag orkar gå en hel skoldag, göra så mycket jag kan på lektioner, komma hem och till och med orka fortsätta.

Jag visste att jag hade den här potentialen, jag visste att jag kunde nå allra högst, bara jag fick den hjälpen. Förra året gick jag ut med 5 A, 1 B och 2 C i betyg. Att jag inte fick A i de två kurser jag fick C i var för att jag hade grejer kvar och inte orkade ta itu med dem ordentligt i slutet på maj. Att jag fick B i svenska var väl inte jätteförvånande, jag är ingen talare och fick därför B, det är full acceptabelt ändå, hade aldrig högre än VG på högstadiet ändå. Generellt låg jag väldigt högt, men jag visste ändå att jag kan mer. Nu när jag efter två år sen det först kom på tal fått ut medicinen, inser jag att jag aldrig haft fel. Så i år, kära vänner ska jag nå ända fram.

Och i år finns inget som hindrar mig från det.

Jag orkar inte riktigt plugga just nu, borde skriva på en stor historiauppsats.. Men jag orkar inte idag, så jag unnar mig en ledig kväll :) Igår pratade jag lite med Björn som jag har i svenska, och till trean får jag nog läsa filosofi. Bad om att få göra det och han var positiv. Skulle det bli krångel med utökad poängplan så sa han att jag kan gå på lektioner ändå och lära mig saker, även om jag inte på papper läser kursen och får betyg. Tycker ämnet är intressant; inte som psykologin HUR vi tänker utan VAD vi tänker, i filosofi. Enligt min uppfattning iallafall. Det ska bli jättekul! Känner att det blir mycket skola..... Mycket bajs, mycket inget kul att veta. Vad ska jag blogga om? Vad vill folk veta? o_o I needz help..... xD Trött är jag. Ska nog sova snart, klockan är ju över 10.. Snart!

Ett papper, i ett kuvert.
En kram.
Ett "hejdå" och, "vi ses i höst".

Så var det över.
Mitt första gymnasieår på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium var över.

Hela årets slit var nu kort sammanfattade i sex bostäver på ett papper, i ett kuvert.

CCAAAA.
Så stod det, på pappret, i kuvertet.

En plötsligt uttömmande känsla överväldigade mig, där jag satt en eftermiddag i mitten på juni.
Ett helt läsår har gått.

Så mycket jag gjort, så många jag träffat.
Så mycket jag lärt mig.
Både om mig själv och andra.

CCAAAA, det är höga betyg.
Jag är givetvis stolt över min prestation, även om det alltid går att få högre.
Tills dess alla betygen är de högsta.
Men för nu är jag nöjd. Nöjd med mina CCAAAA.
Dessa sex bokstäver är inte de viktigaste.
Det är en sak jag lärt mig detta år; CCAAAA betyder ingenting.
De är bara sex bokstäver, hastigt utskrivna på ett papper, nedstoppat i ett kuvert.

Men den uttömmande känslan tar över när jag ser dessa bokstäver.
De står för mer än ett betyg; de är ett bevis på att jag klarade det,
för att jag hade viljan.
Jag är nöjd, riktigt tillfreds faktiskt.

Ändock fick jag en plötsligt uttömmande känsla.
Jag saknar min klass och skola redan,
fastän jag bara haft lov i 5 timmar.
Jag längtar till hösten, det gör jag.

Men innan dess väntar en sommar som ska bli den bästa någonsin, efter den vackraste våren på flera år.

Ha en skön sommar vänner, så ses vi.