Idag har vart en blandad dag. Har varit hyper en hel del, utan att kunna förklara varför. Ingenting speciellt spännande eller exciting har hänt och ändå blir jag så. Jag brukar inte säga så extremt mycket när jag är i skolan, men idag har många 'WTF?!':at åt mig och mina ibland bisarra uttryck om helt randomiserade saker. Jag funderar fortfarande en hel del på det där, om jag inte har en bipolär sjukdom vad är det då som gör mig så ibland extremt skiftande i humöret? Såna här svängningar har jag inte haft sen för ungefär ett år sedan, innan jag blev riktigt deprimerad istället på 'heltid', sen nu har det blivit så igen. Skulle ADHD kunna beskriva det här? Skattade rikigt högt på ADD-test och utredaren gjorde aldrig något riktigt test för ADHD. Eller gjorde hon? Har för mig att hon kanske intervjuade mina föräldrar om det, men jag är inte säker.

Får försöka släppa det nu och tänka på nuet. För just nu tror jag Propavanen som jag helt plötsligt nästan blivit känslig för även om den är så pass "mild". Som med Ataraxen. Men mina älskade Propavan är nog snart ett minne blott, dom fungerade så bra när mina andra mediciner slog ut effekten lite men nu när jag bara tar dem är det goodnight och hoppasdukanvaknaefterinatt. Efter att läkarhistorien är över och allt vad detta innebär så ska jag nog fråga efter någon som inte håller i sig så länge. Som Imovane som bara håller 2-3 timmar skulle vara kalas att ta igen. Även om de smakar rövhål. Eller någon annan lugnande. För jag kan sova - om jag är tillräckligt avslappnad. Så en lugnande - Oxascand for example som jag haft förut - skulle både göra att jag slapp all ångest jag har strax innan jag ska sova - som bara inte vill släppa taget - samtidigt som jag får sova. Drygt bara att just Oxascand som jag haft förut är så jävla vanebildande. Kan fortfarande inte få ur minnet en dag när jag glömde ta den på morgonen innan skolan, gick runt och skakade (jag trodde jag frös eller något, Hälsinggården är ju inte känd för att vara varm precis..) men sen när min pappa kom med den och resten så slutade det efter en stund plus att jag kunde fokusera bättre och så som man blir av alla dessa 'chillpills'.

Vad kan man dra för slutsats nudå? Jo att fortsätta som jag gör nu håller inte länge till om jag ska hålla detta livstempot. Antingen tar jag ledigt några veckor vilket snarare skulle förvärra min prestationsångest och rastlöshet samtidigt som jag fick vila upp mig. Dock skulle jag missa mycket viktiga grejer nu sista terminen. Alternativ två är att på något sätt försöka be om kemisk back-up. Men krångel.... Varför kan inte bara allt fungera som det ska? Med en jämn, lagom hög energi- och koncentrationsnivå så jag orkar göra något annat om dagarna än att gå i skolan sen åka hem och inte få något mer uträttat. Jag vill orka göra saker utan att senare ligga i horisontalläge på soffan. Jag orkar inte åka ner på stan om jag inte absolut måste till Petra till exempel eller ens umgås med någon. Jag orkar inte. Jag skulle vilja kunna göra massor av skolarbete jag har kvar sedan åttan och biologin som jag har fått hem nu. Men det går inte, och allt jag planerar att göra går heller inte så det är bortkastad tid att ens börja skriva något.

Jag kan tänka mig att jag låter oerhört deprimerad just nu, men det är jag faktiskt inte. Efter all ångest senaste veckan så har jag blivit väldigt utmattad på något sätt, blö. Ser inte fram emot att gå till BUP imorgon heller. Och extremt tråkigt att vi får en till slöjdlektion istället för hemkunskap imorgon bitti. That sucks big time.

Nu ska jag sluta störa med alla mina klagomål och fortsätta ladda ner Simpsons säsonger och snart sova!