"Samma gamla 'nya' Fanny"
2010-11-11 / 23:14:18 / Tankar & Åsikter
Jag saknar året 2009 på ett sätt, men inte på ett annat. Jag saknar människorna, gemenskapen. För att inte tala om min kropp jag hade, speciellt på sommaren. Saknar det verkligen, jag var en del av något, jag var någon. En människa som människor såg. Kanske ingen de stannade och tittade efter, viskade och och pekade på, men jag var någon. Jag var delaktig i ett sammanhang, vilket jag knappast är nu. Endast den sommaren har jag känt så, att vara en del av någonting. Inte under tidiga skoltiden, inte innan, inte efter den sommaren. Jag saknar det.
Något jag däremot inte saknar är just vem jag var; en förvirrad flicka i tidiga tonåren. Det är jag visserligen fortfarande till stor del, men jag är över ett år äldre nu, det är stor skillnad. Då var jag så lyckligt ovetande, men samtidigt är det skönt att ha ett svar varför jag har mått så dåligt och varför jag alltid varit som jag varit. Då visste jag inte allt jag vet idag. På ett sätt var det skönt, men samtidigt behövdes nog den kängan i huvudet.
Detta skrev jag alltså igår, men jag hann inte skriva färdigt då. Pappa fick sån jävla brådis att gå och lägga sig. Iallafall, vad jag menade med rubriken är (för mig) ganska svårt att förstå. Mamma och pappa påstår att de måste lära känna mig på nytt, som om jag blivit en ny människa. De säger att de måste lära känna mig på nytt, lära känna hur jag fungerar - för att jag fått en diagnos? Visst har det kommit fram massor av saker för dem som alltid varit självklara för mig, men jag är ändå samma människa. En mer korrekt formulering på det skulle vara att de får lära känna mig ytterligare efter den information de erhållit på senare tid, inte lära känna mig på nytt. Känns som om de ser mig som en aspie nu och inte som en människa. Jag är en person med Aspergers syndrom, jag är inte Aspergers syndrom. Det är en väldigt stor skillnad.
Jag är så fruktansvärt arg just nu. Arg för att många människor är idiotiska, arg för att allt är så annorlunda, arg för att jag inte vet vad jag ska göra annars när det blir såhär. Arg på pappa. Mamma är nämligen i Borlänge hos sin kusin, Ogge är hos Anka och Ida är ju utomlands. Alltså är det jag och pappa hemma, mysigt? Nej. För vet ni vad? Han gör som han alltid gör; intar horisontal-läge i soffan och snarkar ljudligt klockan 20:00. Jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad så jag nästan blir tårögd och sticker in hit. Detta är min undanflykt, min frizon. Så även badrummet tillsammans med ett rakblad. Det gör mig ännu argare, varför kan jag inte reagera på annat sätt? Varför blir jag så fruktansvärt arg för en sån liten vardagsgrej från första början? Är jag på väg att bli så som jag var förra hösten igen? Med en ständigt skiftande energinivå och nästan brutala humörförändringar hela tiden? Jag fattar inte hur det kan bli så och jag svarade inte heller på mediciner för bipolaritet. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting, känner mig helt förvirrad.
Sedan i våras när jag var inlagd och i kontakt med mobila teamet så har jag inte fått någon hyperattack. Men nu har det satt igång igen, men jag känner mig fortfarande till och från lika deprimerad som jag var bara dagar efter att jag vaknat. Men jag behöver knappt sova nu, det är den största skillnaden. Jag behöver varken sova eller äta. Jag känner mig piggare om jag inte ätit eller sovit bra. Dock kan jag verkligen inte tänka på samma sak någon längre stund. Jag var till biblioteket idag efter att jag och Linnéa varit till Intersport och intervjuat Hannah och det gick verkligen inte. Fick lov att hoppa tillbaka 27 gånger och läsa om vilket ändå resulterade i att jag gav upp och bytte bok. Tillslut gick jag ut, pallade inte sitta där. Var sjukt rastlös och att då sitta i en tyst och stilla miljö är inte direkt bra då. Men när jag sen kom hem blev jag sjukt trött och ville bara stänga in mig och slippa all yttre stimulans ett tag. Så jag la mig på soffan och chillade lite, sen blev jag pigg igen och sen arg och sen vet ni varför min skalle halvt kollapsade där. Känner att det här inlägget blev väldigt sammanhängande. HAHA inte alls!
Jag tror jag kryper ur skinnet strax, ska bara ut och springa en halvmil brb.
Något jag däremot inte saknar är just vem jag var; en förvirrad flicka i tidiga tonåren. Det är jag visserligen fortfarande till stor del, men jag är över ett år äldre nu, det är stor skillnad. Då var jag så lyckligt ovetande, men samtidigt är det skönt att ha ett svar varför jag har mått så dåligt och varför jag alltid varit som jag varit. Då visste jag inte allt jag vet idag. På ett sätt var det skönt, men samtidigt behövdes nog den kängan i huvudet.
Detta skrev jag alltså igår, men jag hann inte skriva färdigt då. Pappa fick sån jävla brådis att gå och lägga sig. Iallafall, vad jag menade med rubriken är (för mig) ganska svårt att förstå. Mamma och pappa påstår att de måste lära känna mig på nytt, som om jag blivit en ny människa. De säger att de måste lära känna mig på nytt, lära känna hur jag fungerar - för att jag fått en diagnos? Visst har det kommit fram massor av saker för dem som alltid varit självklara för mig, men jag är ändå samma människa. En mer korrekt formulering på det skulle vara att de får lära känna mig ytterligare efter den information de erhållit på senare tid, inte lära känna mig på nytt. Känns som om de ser mig som en aspie nu och inte som en människa. Jag är en person med Aspergers syndrom, jag är inte Aspergers syndrom. Det är en väldigt stor skillnad.
Jag är så fruktansvärt arg just nu. Arg för att många människor är idiotiska, arg för att allt är så annorlunda, arg för att jag inte vet vad jag ska göra annars när det blir såhär. Arg på pappa. Mamma är nämligen i Borlänge hos sin kusin, Ogge är hos Anka och Ida är ju utomlands. Alltså är det jag och pappa hemma, mysigt? Nej. För vet ni vad? Han gör som han alltid gör; intar horisontal-läge i soffan och snarkar ljudligt klockan 20:00. Jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad så jag nästan blir tårögd och sticker in hit. Detta är min undanflykt, min frizon. Så även badrummet tillsammans med ett rakblad. Det gör mig ännu argare, varför kan jag inte reagera på annat sätt? Varför blir jag så fruktansvärt arg för en sån liten vardagsgrej från första början? Är jag på väg att bli så som jag var förra hösten igen? Med en ständigt skiftande energinivå och nästan brutala humörförändringar hela tiden? Jag fattar inte hur det kan bli så och jag svarade inte heller på mediciner för bipolaritet. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting, känner mig helt förvirrad.
Sedan i våras när jag var inlagd och i kontakt med mobila teamet så har jag inte fått någon hyperattack. Men nu har det satt igång igen, men jag känner mig fortfarande till och från lika deprimerad som jag var bara dagar efter att jag vaknat. Men jag behöver knappt sova nu, det är den största skillnaden. Jag behöver varken sova eller äta. Jag känner mig piggare om jag inte ätit eller sovit bra. Dock kan jag verkligen inte tänka på samma sak någon längre stund. Jag var till biblioteket idag efter att jag och Linnéa varit till Intersport och intervjuat Hannah och det gick verkligen inte. Fick lov att hoppa tillbaka 27 gånger och läsa om vilket ändå resulterade i att jag gav upp och bytte bok. Tillslut gick jag ut, pallade inte sitta där. Var sjukt rastlös och att då sitta i en tyst och stilla miljö är inte direkt bra då. Men när jag sen kom hem blev jag sjukt trött och ville bara stänga in mig och slippa all yttre stimulans ett tag. Så jag la mig på soffan och chillade lite, sen blev jag pigg igen och sen arg och sen vet ni varför min skalle halvt kollapsade där. Känner att det här inlägget blev väldigt sammanhängande. HAHA inte alls!
Jag tror jag kryper ur skinnet strax, ska bara ut och springa en halvmil brb.
1 Kommentarer
Joanna:
ja, jag vet. jag antar att de kan bli lite sura :P men då är det redan försent, för enda sättet att de skulle hitta de är att jag skulle ha skärt mig.. och då har jag ju redan gjort det. jag struntar i allting annat, bara jag kan göra det!1 jag vet hur sjukt det låter men jag kan inte leva utan det och det är mest drf jag är rädd för psyket.