Kärlek på olika plan - min version av livet från början tills nu.
2010-03-01 / 21:42:26 /

Som dom flesta (men inte alla!) småbarn var min enda kärlek riktad mot mina föräldrar och en typisk syskon-kärleksrelation. Jag kan tänka mej att jag var väldigt jobbig som barn, även om jag mest satt för mig själv. Jag törs inte fråga mina syskon hur jag var heller, jag vill inte veta.
Men allteftersom tiden gick och jag började på dagis blev jag låtsas-kär i en dagiskompis som heter Robin. Än idag går vi i samma klass - som vi alltid gjort. Det 'förhållandet' pågick väl ett bra jävla tag såvitt jag kommer ihåg.

Nåväl, när jag började förskolan så blev min största kärlek mina vänner. Min vänskapshistoria genom åren på Hosjöskolan är rätt blandad, man kan jämföra mig vid en studsboll som hela tiden studsade runt bland olika kompis-par tills dom lessnade på mej och jag fick byta vänner. Men när jag väl var kompis med någon så var den vänskapskärleken stark. Utan tvekan, även om dom kanske inte tyckte om mej. Jag kanske va lite av en stalker när ja va mindre o0.

Senare ungefär när jag gick i trean eller nåt blev jag ännu en gång 'kär', fast den här gången i Chrille som gick i min klass. Vi går också i samma klass nu, haha vilken ironi xD Det var inte heller något seriöst, vi umgicks knappt. Men jag kommer ihåg en gång när vi lekte, då satt vi på hans golv och spelade kula på en bilparkering av plast man lekte med bilar i som liten. Vilken kreativitet! En gång kommer jag ihåg att vi åt glass också, Chrille var grymt mycke snabbare på att käka upp den än mig! Haha, vilka minnen jag har.

Hösten och vintern -07/-08 började saker och ting ändras lite. Jag och Lovisa blev nämligen jävligt tajta och där kan man snacka vänskap stark som stål! Alla gånger jag suttit och sett henne gå från att spela 'Lilla Snigel' till 'Highway to Hell' på gitarr. Alla gånget vi satt och sjöng så falskt vi bara kunde till Elvis Presleys 'Love Me Tender'. Tror vi satt uppe till tre och sjöng den, haha! Det var tider det. Det var underbara tider det. Vi umgicks och var riktigt täta tills höstlovet i sjuan, jag följde nämligen med henne till hennes pappa i Tierp då - hela veckan! Efter då tror jag vi var rätt trötta på varann båda två ^^.

Sjuan var till en början fantastisk, första terminen kunde nog inte ha varit så mycket bättre. Träffade nya kompisar, bland andra Malin som jag fortfarande umgås en hel del med. Elin var också en person jag då umgicks med en hel del, det gjorde vi ända tills i höstas. Det var också tider det, den vänskapen. Wow. Innan den tiden trodde jag inte att det var möjligt att ha en sån bra vän. Men allting har en början och ett slut. That's life.

Sen-hösten -08 fick min umgängeskrets en, låt säga stalker. För det var det han var. Han var på alla i stort sett, men jag mitt lilla arsle gick in i fällan.
När han började hålla på med mej så lyssnade jag inte på mina vänner. Det var nog mitt livs största misstag hittills. Visst jag kanske hade lite fjärilar i magen och så men de fanns inga riktiga känslor. Den 19 december 2008 är ett datum jag sent kommer glömma, det var mitt största misstag. Jag skulle inte följt med honom hem, men misstolka det inte. Vi behöll kläderna på.
Innan jag hann fatta att mina känslor inte va äkta gjorde jag saker jag inte borde ha gjort. Jag avlade löften jag aldrig kommer uppfylla vilket när det tog slut gav mej jättedåligt samvete. Samvetet tyngde ner mej länge och tillslut gick jag ner mej totalt och blev riktigt deprimerad. Det här var redan i januari 2009 men jag är skicklig på att dölja saker (ehe, my parents would know). Elin var mitt största stöd under den tiden, hon var den enda jag kunde lita på och berättade det mesta för.

Men med tiden gick jag ner mej ännu mer på grund av detta och om det var efter sportlovet eller påsklovet (dåligt minne) så skickade skolpsykologen mej till BUP för första gången. Kommer aldrig glömma när Elin följde med mej dit, fast vi gick in på 68:an istället för mottagningen. Haha de va rätt skojsigt x) Men den kontakten med dom blev helt fel, fel saker togs upp och det gjorde mitt samvete ännu tyngre. Var där tre gånger, då tyckte dom jag och mina föräldrar pratade med att vi inte behövde dom något mera. Ännu mer dåligt samvete.
Mitt samvete har hela tiden förföljt mig och fyllts på av olika saker. En enkel sak som att jag glömde ge hamstrarna rent vatten ger mej jättedåligt samvete. Och ja, det här är första gången jag berättar om mitt samvete. Inte ens för Helene.

Så jag, Elin och mitt samvete gick vidare i livet och jag hade verkligen jättekul med Elin och Sandra den sommaren. Även om jag var så deprimerad att jag knappt ville gå upp ur sängen om morgnarna. Men jag höll den hemligheten mellan mig och Elin så jag tvingade mej upp varje dag. Den sommaren var den bästa i mitt liv hittills oavsett. Konstig blandning, men så var det.
I juli (tror jag det va) gick jag tillslut till soc och bönade och bad om hjälp i ren frustration. Det var nog en av de bättre saker jag åstadkommit i mitt liv. För första gången lyssnade någon vuxen på mig och dom fixade så jag några dagar senare återupptog kontakten med BUP, fast den här gången med Helene som jag fortfarande går hos.

Jag har ett starkt minne från en dag i början på augusti. Jag gick nedför Svärdsjögatan i mina bästa svarta chinos och min favorit t-shirt med låten The Taste of Ink med The Used i öronen. Det var varmt som attan och solens strålar var så varma och färgade gatorna i en varm nyans. Där gick jag, värmen, musiken, ensamheten mitt i stan. En av dom bästa känslorna. Allt kändes så lätt, som att simma under vatten. Såna stunder letar jag ofta efter fortfarande.

Sen kom hösten, kylan omfamnade verkligen alla i ett grepp som ingen kunde ta sig ur. Höstmörkret gjorde mej inte på bättre humör. Det var ungefär några veckor in på höstterminen jag slutade umgås med Elin också. Tragiskt nog. Men i åttan har jag kommit allt närmre Lovisa igen och jag vill inte släppa dej igen Lovisa. Aldrig. Du är min bästa vän. Du tjatar jämt om att jag ska försöka vara positiv och försöka göra nåt bra av situationen tack för det. Utan dej hade jag inte kommit såhär långt.

Nånting jag säkerligen kommer minnas hela livet var ångesten kvällen innan terminen började och jag skulle till att börja åttan. Minnena kommer förfölja mig hela livet; ingraverade som en tatuering gjord av ett dagisbarn. Ett minne för livet, menare.

Nånstans i början på september märkte jag att jag isolerade mig mer och mer. Kanske var det för att jag bröt med Elin så snabbt ? Det kommer nog vara en gåta utan svar. Men detta oroade Helene så hon satte upp en tid med läkaren Christer. Ungefär vid det här laget började jag få lättare perioder som senare utvecklades till extrema humörsvängningar. Efter en resa till Egypten med familjen - utom Ida som var i Norge och letade jobb då - hittade vi formulär från läkaren att fylla i och ta med och en kallelse från soc. Men den ringde mamma och avbokade på min begäran. Hjälpen fanns inte hos dom.

Tiden gick och biverkningar från Zoloften jag fick först var nära på att ta livet av mig - flera gånger. Ännu en sak ingen vet om. Jag låg sömnlös många nätter, ständigt trött och självmordstankar utan dess like. När jag gick på den medicinen gjorde jag massa sjuka saker - speciellt nattetid. Saker som kunde göra stor skada som jag i stort sett lekte med. Inte bra, fy dej dumma Fanny! Jag sparade även en del piller, för att vara exakt 325mg. Fråga mej inte vart jag gjorde av dom, de enda jag minns är att dom inte längre fanns där en morgon. Har ett svagt minne av att jag spolade ner dom i toaletten, men jag kommer inte ihåg ordentligt.
Allt blev helt enkelt värre med den medicinen och tillslut fick jag byta. Och det tvärt.

Den här gången blev det Lamictal som jag fortfarande käkar. Inte ett piss hjälper den men jag slipper iallafall alla biverkningar Zoloften gav mej, vilket är ett plus. Även en bra sömnmedicin fick jag, den räddade min sömncykel kan jag tala om utan att överdriva!

Mitt humör svänger fortfarande snabbt utav bara helvete och ångesten kväver mej långsamt ungefär hela tiden men tydligar attacker kommer ju och går lite som det vill. Ena stunden kan jag vara hur hyper och sprallig som helst. Stå och hoppa och skrika och vara uppkäftig och argumentera hejvilt. Två sekunder senare kan jag i princip sätta mej ner i ett hörn och fundera på vilka möjligheter det finns att ta livet av sig för stunden. Ibland blir jag blandad, alla känslor på en och samma gång. Kan du tänka dej hur det är ? Att vara på topp  men samtidigt på botten. Full av energi men ändå så trött och sliten. Känna att livet leker med ett stort leende på läpparna medan en scen spelas upp i mitt huvud hur jag långsamt dör en smärtsam död. Det är ganska tragiskt. Menmen, livet går vidare eller hur?

På senare tid, eller egentligen ett ganska bra tag har jag hittat en person. En person med så underbar, förstående och fantastiskt inre att det knappt går att beskriva med bara ord. En hyperattack och en skutt ut i snön säger mer än ord i set här sammanhanget. Det är så fantastiskt hur en person kan vara så bra. Och det som är extra underbart; han känner samma sak! Isn't that amazing ? Jag tror på ödet och det här kan inte vara nåt annat än ödet! Ricardo Gonzalez du lyser upp mitt mörka inre som en lysdiod varje gång du skriver något på msn eller på sms. Många saker här i livet förstår man bara inte förrän man själv upplevt det, det här är ett bra exempel. Äkta kärlek är nåt av det mest fantastiska en människa kan uppleva och den här gången blev det våran tur! Jag förstod inte hur man kunde känna så starkt för en person. Jag fattar fortfarande att jag fått turen att uppleva det här. Det är så undebart. Men än är det inte slut, right ? ♥
Blogg listad på Bloggtoppen.se

2 Kommentarer
Ricardo:

Älskade älskade älskade älsking, du är så jävla lik mig att jag får gåshud. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vet också att det inte behövs ord mellan oss. Du vet vad jag tänker och tycker lika mycket som jag vet detsamma om dig. Jag älskar dig Fanny, verkligen. Det är långt ifrån slut; det här är bara början älskling!



Usted es lo mejor que sé cariño, para que usted camine por el fuego para que usted me puedo morir<3



Date: 2010-03-01 Time: 22:08:31
Emelie:

<3



Date: 2010-03-02 Time: 13:35:43 URL: http://anxietycore.blogg.se/

Lämna en kommentar? (:

<-- Ditt namn här! Kryssa i om du kommer tillbaka!


<-- Din URL/bloggadress!

Skriv kommentaren här: