Livet är som en ekvation...
2011-04-09 / 17:45:11 / Tankar & Åsikter

...med en jävla massa variabler att hålla reda på.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Dopaminboost
2011-02-28 / 17:43:53 / Tankar & Åsikter

...ingen aning men vi säger så. Mitt självförtroende har åkt en rejäl berg-och-dal-bana senaste... Veckan (right now it's high). Igen. just lite old times. Skulle behöva träffa någon nu, någon som kan få mig att tänka på annat. Får se om jag smsar någon. För övrigt känns det som om någon huggit av mitt huvud. PEACE
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Jag kan också klaga som en kärring.
2011-02-27 / 16:43:06 / Tankar & Åsikter

Har verkligen varit extremt kass på att uppdatera här nu ett tag, men jag har ingen som helst ork för att skriva och vet inte heller om vad. 17 dagar har gått sedan jag senast skrev, det är nästan skandalöst. *10 minuter senare* och jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om... Fail.

Jag har fått svar ifrån vårdcentralen i alla fall och mina blodvärden var helt normala, tydligen. Men hon läkaren (som för övrigt inte vet ett skit förutom att jag varit och är deprimerad) trodde att yrsel och dåligt matintag kunde bero på en "ny" depressiv episod... Haha visst visst du som inte vet något. Hon rekommenderade också att jag skulle börja med Citalopram - som om ett annat SSRI-preparat än Flouxetin eller Sertralin skulle fungera bättre än dem som inte gav någon som helst effekt utom en massa biverkningar som viktuppgång, humörsvängningar på hög nivå och massa. Eller så skulle vi ta kontakt med läkaren inom psykiatrin, han som vi inte sett eller hört något ifrån sedan den 9 september. YAY, framsteg hörrudu *sarkastiskt tonfall*.

Det är en grej som mamma sagt att hon vill ta upp på familjesamtalet på tisdag, ett eventuellt läkarbyte. Hon tycker inte att Christer tar sitt ansvar som medicinskt ansvarig och flera gånger har andra läkare fått lov att förnya recept för att han inte varit tillgänglig osv. Om det överhuvudtaget skulle gå igenom med ett byte vill jag hellre att Hilke tar hand om mitt ärende även om hon bara är ST såvitt jag vet? En läkare på mottagning ska väl ändå inte bara finnas till för tidsbokning (som ändå inte har tid förrän om en vecka) vid akuta situationer? Jourläkarna på kliniken är mer tillgängliga än den som är ansvarig på mottagningen. Ska det vara så? Det låter inte logiskt i mina öron i alla fall.

För någon vecka sedan var jag till Britta och Ann Hedin på habiliteringen (var nog det mötet jag skulle till sist jag skrev vid närmare eftertanke) och där sas det inte så mycket vettigt, men Ann är bra hon, hon tar tag i saker istället för att "vänta och se" som så många andra inom landstinget tycks göra. Hon skickade en fråga via journalen till Christer om inte centralstimulerande kunde göra någon förbättring, eftersom hon tyckte det var onödigt att sätta upp mig på läkartid där på habiliteringen när jag redan har en läkarkontakt (......) på BUP. Frågade Petra när jag var där förra veckan om han sagt något (det var alltså över en vecka efter att hon skrivit frågan) men det hade han inte "för jag tror inte han har varit här." Nehe är han på semester över vinterhalvåret eller?! Förlåt att jag klagar så mycket, men jag tycker bara det är så dåligt.

Ser fram emot samtalet lite på tisdag, hoppas det går att göra någon jävla förändring. Annars får jag allvarliga attacker på landstinget.

Nu ska jag återgå till Flashback, PEACE.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

PEOPLE = SHIT
2010-12-15 / 21:09:28 / Tankar & Åsikter

Jag kan inte fatta hur människor kan vara så elaka mot varandra. Jag har observerat vad folk säger till varandra idag och det går inte många minuter mellan sänkningarna. Nästan utan undantag. Alla verkligen bankar varandra till marken med klubban till käft de har. Speciellt under NO:n och slöjden. Nå NO:n hade vi ett Jeopardy och därför blev det väl lite vinnarskallar som fightades med munnarna och slöjden.. Ja, låt säga att det är så bara. Men jag fattar inte varför. Ingen skrattar, bara folk som håller käften mer och mer på grund av detta. Varför gör man så? Visst jag ska inte påstå att jag är felfri jag heller, men oftast tänker jag inte om jag säger något. Kanske är det så för alla, men det måste ju ligga något bakom? Jag vet inte, jag stör mig i alla fall på det.

Samma sak med relationer, nära relationer. Det är förvånansvärt ofta som människor blir otroligt ledsna när dessa relationer tar slut. Eftersom det alltid blir så, varför ger man sig ens in i en då? Visst är man 45 och man sett sina bästa dagar kanske det är annorlunda vad vet jag, men när man är i undre tonåren, vad är meningen med det? Visst det kanske är fint och så, men ändå. Inte många som håller så pass länge. Tycker det är synd att så bra människor ska må så dåligt över sådana saker. Men det är klart, olika människor har olika prioriteringar här i livet. Som Linnea prioriterar träning före både skola och vänner haha! Nejdå nu ska jag inte driva med henne ^^. Men ni fattar vad jag menar va? Om människa x prioriterar låt säga läxor så kanske person y prioriterar sina vänner och person z kanske prioriterar sitt intresse för datorer osv. Allt beror väl på hur man är som person. Jag vet inte vad jag prioriterar faktiskt. Kanske att lära mig saker, eller något. Är inte helt klar på det.

Idag på NO:n var det en rolig lektion som jag kan berätta lite om. Vi hade som sagt ett Jeopardy om allt som har med NO att göra. Jätteroligt, verkligen. I början var det lite segt, men sen när jag kom ihåg så då jävlar! Mitt lag som bestod av mig, Robin, Isak och Simon utklassade alla stort. Vi fick i slutändan 18.500 poäng medan det lag med en andraplacering fick 1600 poäng. Ja du kan juu räkna ut skillnaden själv. Så jävla underbart, jag satt och slog på Robin om jag kunde så skrek han sitt namn (han var lagledare och hans namn skulle han skrika..) så svarade jag. Vi satsade på 10.000 poäng men när vi hade 9.200 fick vi en dubbelchans och satsade allt. Och vi hade rätt! Efter det tog vi en till hundring sen lät vi och tvåorna de andra två lagen som knappt varit med och spelat om de sista tre 100-poängarna. Askul! Det där borde synas i betyget tycker jag, höhö. MVG på mej :D Haha nej men lite mer än äran borde vi få haha! Men nu ska jag sluta vara så självgod och glo på Maria Wern. Fast jag vet inte. Börjar få ont i huvudet. Aja, vi får se. Hejdå!
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Det finns ingen Självdisciplin
2010-11-28 / 00:02:47 / Tankar & Åsikter

Jag är rastlös som satan och orkar inte skriva ett seriöst inlägg, mamma sitter här bredvid också. Men skitsamma, hon läser säkert sen när det är klart ändå så det kvittar väl. Jag är rastlös i alla fall (<-- har btw kommit på att det SKA särskrivas, haha *RANDOM*) Nu är jag inte det längre.

Jag vet att jag varit sjukt dålig på att uppdatera senaste halva veckan, men det är så att jag helt enkelt inte haft någon energi alls att ens slå på datorn. Dock har jag varit lite mer inne på facebook, men det är för att det är lättare att gå in där med telefonen. Hade det varit lika lätt att skriva här på bloggen så hade jag självklart gjort det, men nu är det inte så.

Jag kan berätta att jag fick sitta och vänta en bra stund innan mamma och pappa kom och hämtade mig där jag satt och väntade på BUP-mottagningen. Pappa skulle ju duscha och åka ifrån Borlänge så det är väl ganska förståeligt om han skulle hinna åka hem och hämta mamma och sen tillbaka till lasarettet. Under tiden hann jag sitta och fundera på att dra, hejda mig på väg att utföra flera impulser, som att dra och läsa in mig på toan och inte komma ut och lite annat. Jag var faktiskt på väg att ta min jacka och dra när Mats (familjeterapeuten) kom ut i väntrummet och frågade om jag ville ha något att läsa. Han letade fram en (extremt lättläst) bok ur hyllan som handlade om sömn och drömmar som jag läste ut hela på tolv minuter. Yay. Jag tror till och med han såg när jag gick tillbaka med den för en halv sekund senare kom han ut med en fet bok med titeln "Den kvalitativa forskningen" vars bak-text jag knappt förstod (och jag brukar kunna förstå svåra, vetenskaliga ord).

Så då satt vi och pratade lite random. Han frågade om jag var intresserad av forskning eftersom boken handlade om just det, men det beror ju på vilken sorts forskning såklart. Tror han kände sig lite obekväm med mina svar på hans frågor så han gick ganska snabbt. Jag vet inte heller, lade inte så mycket vikt vid att analysera det, jag var fullt upptagen med att inte krypa ur skinnet. Detta var medan Petra hade ett annat samtal inne på sitt rum, när den tjejen gick fick jag gå in på hennes rum igen. Vi hann prata tre sekunder drygt innan mamma och pappa knackade på dörren. Då åkte vi hem, käkade korv och makaroner till tidig middag och pappa ringde till jouren där vi fick komma halv 6.

Väl där träffade jag Annika Ullberg och läkaren Björn Wahlquist. Åsa om du läser det här är det därför jag frågade om du hade en släkting som heter så, haha! Han är btw den... fjärde läkaren jag träffat, eller nej, femte blir det ju om man räknar med Hilke. Aja randommmm, men jag gillar att räkna saker, OK? Fast egentligen blir han den sjätte om man räknar med Sandra, barnläkaren som jag träffade samtidigt som Hilke innan jag blev inlagd. Fast han var barnläkare, inte psykiater och det är det som Björn är den femte som jag träffat. Nu ska jag försöka släppa siffrorna och gå vidare på själva samtalet. Vad vi kom fram till där är att jag blivit stressad över förändringen som blivit där vid först lovet sedan praoen. Visst var det grymt roligt att vara på prao, men som ni kanske märkte på det jag skrev så var det ganska energikrävande också. Vad som blev sagt mer var lite "pepp-talk" från Björn, lite visdomsord från Annika och läkarintyg så pappa kan vara hemma de här dagarna som varit den här veckan efter i tisdags och nästa vecka. Dock tror jag att han ska jobba ändå för mamma är ledig ändå. Annika och Björn tyckte även att jag skulle stanna hemma några dagar, vilket jag vägrade när jag satt där men jag har stannat hemma ändå de hör dagarna som varit efter mötet bara för att chilla lite. Men på måndag ska jag tillbaka. Jag måste, kan ju inte vara hemma för alltid även om det ibland lockar att bara ge upp. Men så pass mycket självdisciplin har jag ändå.

Något jag däremot inte kan hejda mig för att socker. Och med det menar jag inte Kents låt Socker utan socker. Sockersug går inte att stå emot, då är till och med mat lättare att stå emot när man är hungrig. Men socker, nej det funkar inte. Visst det är helg och så, men att äta så mycket godis som jag gjort ikväll är knappast vettigt. Där finns det absolut ingen självdisciplin. Måste jag öva på lite grann.

Jag längtar i alla fall (<-- ska fortfarande särskrivas ja!) tills på torsdag, då jag äntligen ska få träffa Christer, då ska även Petra vara med. Men ÄNTLIGEN. Hoppas jag får något utskrivet eller nånting, måste ju sova annars blir inte ingenting bra.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Punkt.Komma,Utrop!Fråga?Kolon:Störreän>Mindreän< (Think you got it by now)
2010-11-17 / 22:28:55 / Tankar & Åsikter

Rubriken är helt random, så ni vet. Det är inte meningen att ni ska fatta vad jag snackar om. Då har vi det överstökat. Inatt ska jag testa sova utan Atarax som jag tagit två kvällar i rad för att få en blund. Well, första morgonen är jag knappt medveten om vad jag gjorde och i morse.. Låt säga att det var ungefär samma fast mindre intensivt första timmarna men det höll sin intensitet längre istället. Jag föredrar nog morgon nummer ett om jag får välja. Men helst ska man ju bara kunna sova som jag nu lyckats med ungefär hela sommaren och hösten. Senaste, låt säga månaden har jag helt enkelt saknat förmågan att kunna somna, sova hela natten och vakna när det är menat så. Hoppas Christer är snäll mot mig och skriver ut något. Jag vet att jag har tjatat om det nu men jag kan inte vänta på att få tillbaka min sömn. Jag är inte understimulerad för jag går massor varje dag så det kan definitivt inte bero på det. Jag har bara ovanligt mycket som cirkulerar i mina tankar och jag känner mig inte ett dugg trött även om jag borde vara det. Jag hoppas i alla fall jag kan få något, typ Theralen eller nåt. Haha dom pillrens färg är ju så najs, chockrosa verkligen. Josefin som var inlagd när jag var det tog såna och jag blev alltid så full i flin när hon skulle ta dom så hon blev distraherad haha! Det var lite roligt faktiskt. Eller Zopiklon/Imovane (bokstavligen same shit, different names..) även om de smakar rövhål. Aja, längtar till 2:a december helt klart.

Imorgon efter praoen ska jag med mina föräldrar åka upp till HAB och träffa fritidskonsulenten Åsa där. Det ser jag också fram emot lite grann, men jag undrar verkligen vad hon faktiskt kan hjälpa till med. Hitta på saker att göra? Visst, men jag har knappt tid att duscha som jag ska så hur ska det gå till? Skulle hellre vilja träffa arbetsterapeuten och få till ett vettigt schema. Men men, man får inte alltid som man vill här i livet. Då hade jag för det första inte valt att överhuvudtaget vara i behov av kontakt med varken landsting eller kommun på grund av ett funktionshinder. Visserligen har jag ju ingen kontakt med kommunen men jag tror det är lite på gång faktiskt, mamma och pappa verkar vara mer entusiastiska till det här med kontaktperson än vad jag är. Jag tycker det mest skulle bli jobbigt om det inte är någon jag redan vet vem det är.

Jonas skulle bli helt perfekt egentligen. Våra diskussioner som alltid spårade ur, saknar det lite. Han var verkligen som en jämnårig vän även om han är 20 år äldre än mig. Han skulle bli perfekt, men jag vet inte vad mamma och pappa och framför allt BUP och kommunen säger om det, haha. Lite fail samtidigt som det skulle kunna bli helt awesome. Haha åh, flashbacks från avdelningen nu. När vi spelade kort som galningar varje vaken timme på dagen med Björn och Jonas, bordet med Elin, Karin och Eleonore. Undrar hur det gick för Eleonore, har ingen kontakt med henne nu, ångrar faktiskt lite att jag inte bad om ett telefonnummer eller något av henne, jag menar jag vet knappt om hon lever. Vilket jag verkligen hoppas hon gör, hon ville ingen något illa och var verkligen hur snäll som helst! En person jag definitivt skulle kunna tänka mig att umgås med, men som sagt, jag har ju ingen kontakt nu.

Jag saknar de personer jag träffade där som jag fortfarande har kontakt med också, som Elin P, Elin H och Karin. Vet inte om ni läser det här, men jag saknar er verkligen och vill jättegärna träffa er igen! Elin P träffade jag ju på Kupolen när jag var på permission och hon var utskriven, men det är ändå länge sen ju! Elin H har jag inte träffat sedan hon blev utskriven, men Karin har jag ju träffat! Det var verkligen awesome, och jag hoppas det blir igen snart! Jag saknar er verkligen, saknar även den tid då vi sov under samma tak. Träffade ju fler ungdomar där som jag inte har så mycket kontakt med, däribland flera äldre killar några mer tjejer och en jättegullig liten pojke som bakade en rulltårta till mig! Haha, ascharmig var han. Fast han verkade vara väldigt - VÄLDIGT - bråkig när inte jag var i närheten. Som när jag kom tillbaka från en dagpermission var alla skyltar utanför folk dörrar ni vet? Alla dom hade han sprungit och plockat ner och samlat ihop i en hög. Eller om det var personalen som samlat ihop dem, det vet jag inte. Men han skötte sig när han var nära mig i alla fall haha!

Nu ska jag sluta skriva om massa saker som inte ni läsare vet alla detaljer om. Vet inte vilket jag ska spara och vilket jag ska sålla bort, därför ni får det lite bitvis och osammanhängande.

Det var det jag hade i skallen för ikväll! Nu ska pappa gå ut med August och jag ska börja borsta tänderna och krypa ner i min varma (hoppas jag?!?!) säng. Så ja, finns det något mer att tillägga? Nä, godnatt alla folk! Be aware of my maniaction (<--- eget ord, Copyright) tomorrow!

Eller, det beror på.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

The Kids Aren't Alright
2010-11-13 / 23:12:53 / Tankar & Åsikter

Sitter och lyssnar på den låten nu med The Offspring. Rätt bra låt, lite tempo i den och gitarristen är grym! Fast nu spelar jag The Rocket Summer's låt Do You Feel, den är nästan bättre. Eller den är på ett helt annat vis, den är lite mer.. Låt säga poppig, så jag låter vilken låt som är bäst vara osagt. Eller den är inte poppig heller, utan bara mindre punkig som Kids Aren't Alright är. Så ska det vara! Slänger upp en video med Simple Plan's låt "No Love" bara för att den är sjukt bra. Du hittar den sist i inlägget orkar inte leta fram koderna nu. Eller nej jag orkar inte, är du intresserad kan du söka själv. 

Iallafall idag är en dag då jag inte orkat göra något alls. Ändå fick jag lite kickar så jag hängde med och handlade med pappa och ut och gå med mamma. Vilket jag ångrade att jag gick med på så fort jag kom utanför dörren i stort sett. Men vad gör man? Det är bara att följa med och se glad ut. Men jag orkar inte spela glad längre. Blir fan bara mer och mer deprimerad för varenda dagjävel som går jag jag blir bara så jävlans arg. Så fruktansvärt arg så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, seriöst. Orkar inte med för mycket tempo i musiken heller, så jag sitter och spelar Coldplay, haha. Lite Kent också kanske. Med risk för ett emotional breakdown och oroliga föräldrar. Äsch, kanske drar på både In Flames och masken. Jag vet inte. Jag orkar inte tänka. Orkar inte lägga mig heller, vet att jag inte kommer kunna sova ändå, så vad är meningen? Sover jättedåligt numera och helst skulle jag inte äta något heller, blir så vidrigt äcklad så fort jag ser mat, det påminner mig om hur jag ser ut; som en fet skabb-räv. Jag vill bara spy efter jag ätit eller druckit någonting, USCH. Men detta kan jag inte berätta för någon, mor och far skulle säkert hålla ännu mer koll på mig då och Petra vet jag inte vad hon skulle göra. Ringa hem kanske. Men vem orkar bry sig?

Jag vet inte heller om jag vågar säga sanningen på tisdag när jag ska till BUP heller. "Hur mår du idag då Fanny?" Vad ska jag svara? Ska jag behöva använda min standard-svar eller ska jag säga som det är? "Asdåligt." Jag vet inte riktigt, vet inte hur hon kommer reagera. Helene skulle bara pratat om det en stund och struntat i det sen, men Petra vet jag inte riktigt. Hade det inte varit för att jag skulle vara med Ida när hon tatuerade foten efteråt hade hon kallat till akutsamtal när jag berättade om att jag kände mig förföljd och bevakad och hade såna fruktansvärda tankar av Flouxetinet när jag åt det. Men jag vet inte hur hon skulle reagera på ett sådant svar. Petra är lite mer oförutsägbar. Även om jag har haft kontakt med henne sen den 12:e juni så vågar jag fortfarande inte säga allt till henne. Men det kunde jag inte till Helene heller efter ett år, så det är väl inte jättekonstigt egentligen, haha.

Just nu önskar jag bara att jag kunde få låsa in mig på typ en skoltoalett i några veckor. Bara leva på vatten och med rakblad som enda sysselsättning. Slippa alla människor, slippa se och uppleva så mycket som man faktiskt gör varje dag. En film kan numera göra mig stressad och virrig och idag när jag var med pappa och handlade höll jag på att gå vilse fastän jag gick alldeles efter pappa och är på Willy's väldigt ofta. Kändes jätteknäppt. Blir helt virrig av allt runtom mig och mitt rum är ostädat = kaos. Inte bara i själva rummet utan även i min skalle. Hemskt. Nu är det lite tvärtom hur det har varit nu ett tag; förut har det varit rörigt runtom och tomt i mitt huvud. Nu är det mitt huvud som det är kaos i och lugnt runtom. Skrämmande tomt emellanåt. Med undantaget för mitt extremt stökiga rum då.

Jag sitter och sminkar mig för att slippa se så skabbig ut, haha. Så illa är det att jag väljer att börja sminka mig klockan elva minuter över elva på kvällen. Ena ögat fuckade så det blev skitfult. Men hela jag är ju ful så det kvittar väl. Usch. Vet inte vad mer jag ska skriva. Antar att jag bara har en sak kvar att säga:

The Kids Aren't Alright.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

"Samma gamla 'nya' Fanny"
2010-11-11 / 23:14:18 / Tankar & Åsikter

Jag saknar året 2009 på ett sätt, men inte på ett annat. Jag saknar människorna, gemenskapen. För att inte tala om min kropp jag hade, speciellt på sommaren. Saknar det verkligen, jag var en del av något, jag var någon. En människa som människor såg. Kanske ingen de stannade och tittade efter, viskade och och pekade på, men jag var någon. Jag var delaktig i ett sammanhang, vilket jag knappast är nu. Endast den sommaren har jag känt så, att vara en del av någonting. Inte under tidiga skoltiden, inte innan, inte efter den sommaren. Jag saknar det.

Något jag däremot inte saknar är just vem jag var; en förvirrad flicka i tidiga tonåren. Det är jag visserligen fortfarande till stor del, men jag är över ett år äldre nu, det är stor skillnad. Då var jag så lyckligt ovetande, men samtidigt är det skönt att ha ett svar varför jag har mått så dåligt och varför jag alltid varit som jag varit. Då visste jag inte allt jag vet idag. På ett sätt var det skönt, men samtidigt behövdes nog den kängan i huvudet.

Detta skrev jag alltså igår, men jag hann inte skriva färdigt då. Pappa fick sån jävla brådis att gå och lägga sig. Iallafall, vad jag menade med rubriken är (för mig) ganska svårt att förstå. Mamma och pappa påstår att de måste lära känna mig på nytt, som om jag blivit en ny människa. De säger att de måste lära känna mig på nytt, lära känna hur jag fungerar - för att jag fått en diagnos? Visst har det kommit fram massor av saker för dem som alltid varit självklara för mig, men jag är ändå samma människa. En mer korrekt formulering på det skulle vara att de får lära känna mig ytterligare efter den information de erhållit på senare tid, inte lära känna mig på nytt. Känns som om de ser mig som en aspie nu och inte som en människa. Jag är en person med Aspergers syndrom, jag är inte Aspergers syndrom. Det är en väldigt stor skillnad.

Jag är så fruktansvärt arg just nu. Arg för att många människor är idiotiska, arg för att allt är så annorlunda, arg för att jag inte vet vad jag ska göra annars när det blir såhär. Arg på pappa. Mamma är nämligen i Borlänge hos sin kusin, Ogge är hos Anka och Ida är ju utomlands. Alltså är det jag och pappa hemma, mysigt? Nej. För vet ni vad? Han gör som han alltid gör; intar horisontal-läge i soffan och snarkar ljudligt klockan 20:00. Jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad så jag nästan blir tårögd och sticker in hit. Detta är min undanflykt, min frizon. Så även badrummet tillsammans med ett rakblad. Det gör mig ännu argare, varför kan jag inte reagera på annat sätt? Varför blir jag så fruktansvärt arg för en sån liten vardagsgrej från första början? Är jag på väg att bli så som jag var förra hösten igen? Med en ständigt skiftande energinivå och nästan brutala humörförändringar hela tiden? Jag fattar inte hur det kan bli så och jag svarade inte heller på mediciner för bipolaritet. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting, känner mig helt förvirrad.

Sedan i våras när jag var inlagd och i kontakt med mobila teamet så har jag inte fått någon hyperattack. Men nu har det satt igång igen, men jag känner mig fortfarande till och från lika deprimerad som jag var bara dagar efter att jag vaknat. Men jag behöver knappt sova nu, det är den största skillnaden. Jag behöver varken sova eller äta. Jag känner mig piggare om jag inte ätit eller sovit bra. Dock kan jag verkligen inte tänka på samma sak någon längre stund. Jag var till biblioteket idag efter att jag och Linnéa varit till Intersport och intervjuat Hannah och det gick verkligen inte. Fick lov att hoppa tillbaka 27 gånger och läsa om vilket ändå resulterade i att jag gav upp och bytte bok. Tillslut gick jag ut, pallade inte sitta där. Var sjukt rastlös och att då sitta i en tyst och stilla miljö är inte direkt bra då. Men när jag sen kom hem blev jag sjukt trött och ville bara stänga in mig och slippa all yttre stimulans ett tag. Så jag la mig på soffan och chillade lite, sen blev jag pigg igen och sen arg och sen vet ni varför min skalle halvt kollapsade där. Känner att det här inlägget blev väldigt sammanhängande. HAHA inte alls!

Jag tror jag kryper ur skinnet strax, ska bara ut och springa en halvmil brb.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Icke dispositionerade tankegångar
2010-11-10 / 22:12:40 / Tankar & Åsikter

Idag fick jag ett brev från kommunen. Eller egentligen inte jag, utan mina målsmän. Jag blev lite förvånad först när jag tog posten och såg det stora brevet. Trodde det var något roligt, men det var bara ett åtgärdsprogram/en omformulerad kopia från anteckningar från EVK:n. Inget roligt med det.

Iallafall så hade vi en retorikkurs idag med en högskole-föreläsare vid namn Gisela Vilhelmsdotter, hon var jätteduktig verkligen, men att sitta i en obekväm stol och lyssna på en lite äldre människa i två timmar. Det var lite påfrestande, men det gick väl det med!

EDIT: Skrev detta stycket igår, men det blev aldrig publicerat, konstigt nog. Eller alltså inlägget hade varken rubrik eller en riktig avslutning och jag tror heller inte det var menat just då att bli publicerat, men det fanns iallafall kvar. Så jag tog med det nu.

Såg just på ett program på TV jag faktiskt gillar. Kan låta fånigt men jag gillar faktiskt "Berg flyttar in". Tycker det är intressanta personer som Carina åker hem till. Nyss var hon "hemma" hos T(h)orsten Flink till exempel. Pappa sa innan programmet "haha, han som är så konstig!" - men han är väl inte konstigare än vilken annan konstnärs själ som helst. Visst hade han väl sina stunder, men det har alla har jag märkt på senare tid. Ett program jag däremot inte förstår mig på är "Bonde söker fru", är de där för att de verkligen tycker om deras utvalda bönder eller vill dom bara vara med i TV? Och att försöka hitta kärleken på det sättet... Det skulle jag vilja kalla patetiskt.

Jag har upptäckt att min lugg är litet gul. Inte vackert. Hoppas det inte gör något om jag lånar lite utav min systers silverschampo. Hon sa förut att jag fick ta av det och det borde väl gälla även nu när hon är borta? Jag har nämligen inte använt något sen hon gav mig tillstånd och nu är hon på andra sidan Jorden. Där tänkte jag låta lite begåvad och säga Ekvatorn eller meridianen, men tittar man på våra kartor ligger inte Thailand på andra sidan av någon av de nämnda gränserna. Så mitt försök att låta smart här misslyckades. FAiL!

Idag på PRAO:n fick vi träffa Falu Kurirens fotograf Lars Dafgård och Södra Dalarnas tidnings reporter Louise något. Det märktes verkligen i deras historier hur de verkligen brinner för sina yrken och uppdrag och lite kul var det att träffa en så pass 'stor' fotograf som Lars Dafgård. Jag menar det är han som fotar alla riktigt stora uppdrag och events. Det är alltid han som är först på plats. Hade jag inte haft ett existerande intresse för medicin skulle jag definitivt inte givit upp drömmen om att flytta till Sundsvall och gå Hantverk-Foto där på gymnasiet! Låter som ett riktigt spännande arbete som båda har faktiskt. Inte så pjåkigt att åka runt och göra reportage och skriva långa artiklar heller. Låter riktigt intressant och jag har beundrat Lars bilder länge nu och jag har fått träffa honom! Lite utav en lokal dröm som gått i uppfyllelse, höhö ^^.

Hur är det då med lilla Fannii? Jo jag stör mig något extremt på att pappa FORTFARANDE sover i mitt rum. Han sa nämligen att han skulle gå ut med August nu och sen skulle vi sova. Kul typ. Eller inte. Visst behöver jag all sömn jag kan få, men kom igen... Jag gillar regler och scheman. Men inte restriktioner av detta slaget, det korsar min oritade gräns jag har. Något mer jag stör mig på är att alla ord jag skriver blir rött understrukna. Grymt irriterande! De är inte felstavade heller och det aktuella språket är svenska så det är inget sånt fel heller.

Men inget utav dessa saker beskriver ens något vidare om hur jag mår, vilket egentligen inte var avsiktligt - det var bara mer allmänt. Min energinivå skiftar ständigt, mycket intryck att ta in, har inte träffat en människa jag känner mig bekväm med på snart två veckor. Listan kan bli lång över negativa saker i min situation. Just människor är viktigt ändå, att vara med de som inte dömer mig, de som vet. Det är en lättnad bara det. Slutsats; inte så gr8 som det en gång varit, men inte heller så dåligt det faktiskt har varit en gång. Ska vara glad över det åtminstone. Det finns värre saker, det gör det.

Men det betyder inte att det är lätt.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Första PRAO-dagen!
2010-11-08 / 20:47:26 / Tankar & Åsikter

Idag var då dag ett av tio på min Sverige-unika PRAO-plats som utforskare av språket som verktyg. Jag måste vara ärlig och säga att det var väldigt blandat det där. Har inte skitbra kontakt med nån av de andra i gruppen, alltså har jag inte lärt mig deras sätt ännu. Hade det varit med Lovisa, Sara och Linnea hade det varit mycket lättare att följa själva uppgifterna, för dom kan jag redan så att säga. Det är det jobbigaste med att hamna i en ny grupp. För mig tar det ett ganska bra tag innan jag blivit van med en ny människa och det tar ännu längre tid för mig att förstå när denne är ironisk eller seriös och så vidare. Därför har jag hela livet varit extremt blyg inför nya människor men när jag väl känner dem kan jag bli hur vild och galen som helst - då kan jag verkligen släppa loss!

Anyway, vi fick schemat för de två veckorna idag. Vi slutar 3 alla dagar, yäy. Inte alls. Men det var inte det jag ville säga! Vad jag tänkte säga är att på fredag ska vi ut och göra bildspel och typ reportage om andra som är ute på hederlig PRAO. Jag och Linnéa N tänkte då gå upp till Hannah som arbetar på Intersport och det roliga är att man får ta med sig kamera och plåta själv. WOHO! Första gången någon bett mig fota typ. Men det ska bli askul hihi :D (OBS! Tillägnar det lilla happy-momentet en fet smilis. DERU!)

Imorn ska jag till BUP och träffa Petra igen. Ska nog ta och tala om för henne att jag skulle vilja boka in ett möte med Christer (läkare) snart igen. Det blir allt oftare jag inte kan sova och ligger vaken till 2-3, sover oroligt och vaknar tidigt. Helt enkelt väldigt mycket sämre sömn. Men jag kan inte förstå vad det är för fel på mig egentligen. Jag är inte alls lika energilös nu som förut, nu är jag liksom hyper. Fast deprimerad mestadels av tiden ändå. Så jag har en teori om detta. Antingen är det depressionen som gör sig påmind och jag blir övertrött av att jag inte sover (vilket skulle kunna vara troligt) eller så är jag tillbaka där jag var när jag fick 3 olika sorters antiepileptika när Christer trodde att jag hade Bipolär sjukdom. (Vilket inte var fallet.) Äsch, vet inte vilken slutsats jag ska dra av detta. Visst vet dom inte hela sanningen, men de kommer inte få den heller. Hur mycket de än vill det.

Britta Grenås sa någonting när jag var där förut med mamma, pappa och Petra när jag sa att jag knappt sov. Hon sa något om att man kunde få Melatonin för att sova. Det var tydligen vanligt för människor med samma diagnos som jag. Jag kollade iallafall upp det lite och det är tydligen ett hormon som reglerar dygnsrytmen. (och brunstighet hos djur xD) Men vi får se om det kan bli något möte med Christer-Pister eller inte. Jag menar utan honom får jag ju ingenting utskrivet. Men med tanke på vad jag gjorde så är det ett under att både han och Mia vågade skriva ut Fluoxetinet, Risperdalen och Ataraxen åt mig. Får vara glad över att jag inte fullföljde någon utav de flertalet impulser jag fick medan de fanns i huset.

Nu sitter jag och lyssnar på Linkin Parks album Minutes to Midnight. Helt underbar platta enligt mig. Får även massor av tips från en viss Julia som har sjukt bra musiksmak! Besök hennes blogg [HÄR!] Sjukt cool brud det där ^^.

Aja, nu ska jag gå och se efter vad resten av befolkningen sysslar med! Hejdå!
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Lösenord ?
2010-11-07 / 18:00:58 / Tankar & Åsikter

Funderar på att sätta lösenord på denna bloggen. Trodde inte jag skulle behöva göra det, men nu har jag jag funderat det. Orsak? Mamma läser alltför ofta. Vill inte att hon ska få insyn i vad jag sysslar med. Jag vill inte att hon ska få reda på att jag gått ner 7 kilo eller att jag är deprimerad som fan. Det angår inte henne. Egentligen inte er få som läser heller, men det är ert val att dras med det jag skriver här. Äsch får se.

Igår var jag hemma hos Robin och glodde på film med honom om och Chrille. Det var skoj! Vi såg totalt; 8 Mile, The Expandebles och The Other Guys. Skjut bra filmer! Alla är värda att ses definitivt! 8 Mile är så grym, fan va dom blir knäckta i slutet, haha!

Imorgon ska jag ut på prao också, jippi-kay-yey. Inte alls. Men hellre göra något om dagarna än att sitta hemma och inte ha ett piss att göra. Så på det viset ska det bli skönt, men lite jobbigt att vi får schemat för de två veckorna först imorgon. Det suger, jag vill ju kunna planera!

Varför jag inte gillar lov kan också få sig en liten förklaring här på bloggen. Mamma tror jämt att vi vill göra något och vill planera in någon dag när vi ska åka nånstans och handla kläder eller något dylikt, men pappa jobbar och kommer inte med några raka svar att han kan vara ledig då eller då så då blir mamma irriterad på pappa för att han inte tar ledigt så vi kan åka. Då blir mamma lack på pappa och låter alla i huset veta det, bara för att vi barn ska få göra något. Alltså är det vårat fel att de bråkar för att pappa inte kan svara ordentligt. Alltså slutar det med bråk och att det inte händer något ändå. Har du större insikt i varför jag hatar lov nu? Det är inte bara för att mina få rutiner blir som bortblåsta utan även att det blir kaos människorna emellan. Det = kaos i mitt huvud och man blir extremt glad. Jag är sjukt lättpåverkad av det som händer runtom mig, sån är jag. Och jag kommer troligtvis förbli sån.

Eftersom jag inte skrivit på ett tag kan jag berätta att jag haft mötet med Therese från soc och varit på första mötet på Habiliteringen nu. Jag ska få träffa en arbetsterapeut på HAB när hon har tid (troligtvis om typ 3-4 månader......) och en fritidskonsulent (rolig yrkestitel!). Arbetsterapeuten ska tydligen kunna hjälpa till med att få ordning och struktur på saker och ting, typ som att lägga scheman och så. Hon skulle tydligen också kanske kunna hjälpa mig med min extremt dåliga tidsuppfattning. Får se hur det blir med det. Fritidskonsulenten ska intervjua mig när även hon har tid (ingen aning om när) och utifrån det hjälpa till att hitta på grejer jag kan göra om dagarna. Har ingen aning om vad det skulle kunna hjälpa mig med men I'd give it a try.

Therese från soc hade väl inte så jättemycket att komma med, skulle väl vara en kontaktperson då som man kunde umgås lite med. Visst har jag väl vänner, men det är inte ofta jag ser röken av dem utanför skolan. Jag tror att mina vänner är för olika mig helt enkelt. Jag menar, jag skulle inte gärna vilja följa med ut och röja en kväll och jag tror inte att ni skulle vilja sitta hemma och rita 500 kvadratmillimetrar en kväll. Vi är nog för olika. Men samtidigt vet jag inte om det ska kunna bli något bra av det, jag är ju så kräsen av mig och gillar inte nya människor, hur ska då en helt främmande vuxen människa kunna agera vän? Vet inte. Och jag känner inte många myndiga människor som jag tror skulle vilja ställa upp. Skulle väl kunna vara Jonas från 68:an då, han och jag kom varann ganska nära när jag var inlagd, vi hade en del väldigt intressanta diskussioner och så, men är det rätt? Jag vet inte. Äsch, får tänka på det nån annan gång.

>Vad kan jag mer berätta? Hm... Jag skippar nog lösenordet, ska hon inkräkta på mitt område får hon väl se sanningen i vitögat. Det är hennes val att läsa, precis som erat.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Serious brain damage
2010-09-09 / 18:34:30 / Tankar & Åsikter

...and that's all I can say.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

SEGA's Sonic 1
2010-08-25 / 22:04:20 / Tankar & Åsikter

Jag vill vara en liten Sonic-gubbe, där livet går ut på att samla guldringar och klara sif idrån nyckelpigor som försöker stjäla ringarna. Jag vill leva i en värld på bara 16 bitar. Jag vill vara en Sonic-gubbe.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Tömd
2010-07-31 / 20:37:36 / Tankar & Åsikter

...på allt.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Confessions of a Dangerous Mind.
2010-07-25 / 18:41:04 / Tankar & Åsikter

Jag orkar inte med detta livet. För tillfället. Nej jag orkar inte. Jävla skit. Jag vet exakt vart jag har min tillfälliga räddning, bara det att sommaren inte är slut. Jävla skit. Allvarligt masken håller inte när det är såhär, morsan har nog redan fattat. Eller hon frågade iallafall, men mja. Svara ärligt kan jag göra en annan dag.

Precis innan jag vaknade drömde jag massor. Helt mysko grejer utan att jag riktigt förstår varför. Jag drömde att jag flyttats till psyket igen, fast ett annat. Det var typ större fast helt tomt på patienter. Väl där var jag omringad med rakblad och tusentals vassa föremål. Min pappa var med inne på mitt rum. Jag drömde att jag satt där och skar sönder hela min kropp utan att han fick göra något. Han fick inte för dem. The Big Bosses. Jag skar sönder all min hud, långa, djupa och stora skärsår.

Kanske var det ingen dröm. Kanske var det rent utav en önskedröm, för jag vet faktiskt inte om jag var vaken eller sov. För emellanåt såg jag min mamma vända på sig i sin säng här i mitt rum. Just det, hon sover fortfarande här. Jag har sovit ensam en hel natt bara två-tre gånger sen när det hände. Önskedrömmar, dessa är längre och mer detaljerade än vanliga drömmar. Likdant med sanndrömmar. Do you believe in a thing called Destiny ?

Jag lovade Petra att jag skulle ringa avdelningen om det blev såhär. Fuck det. Vad är löften bra för ? De bara ställer till med mer skit när de inte kan hållas. Och min jävla telefon-skräck gör inte saken lättare. Inte vädret heller. Visst jag klagar när det är varmt, men höstväder i juli klagar jag också på. Det kan aldrig vara som jag vill att det ska vara. Nu lät jag också som en bortskämd snorunge jag vet. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. kafnhjajnkjanfkjfssdsflslgsofinfnööööf. HRMPF!

Elin tycker att jag ska ringa. Jag vet inte vad jag tycker. Den "goda" delen av mig säger att jag ska det. Den lite med evil säger tvärtemot. Ibland suger det att heta Fanny Welker och bo i Falun. Men iallafall, Elin om du läser det här. Tack för att du ger din synpunkt iallafall ♥ Personligen vet jag inte vad jag ska göra. Leta fram en pistol och skjut dej. Mahaha. Ungefär så. ÅH.


Om drömmar kunde gå i uppfyllelse skulle jag nästan vilja att de gjorde det nu. Drömmen, önskedrömmen, vad det nu var för slags dröm.


Take me back,
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Maybe Memories
2010-07-21 / 16:25:42 / Tankar & Åsikter

De senaste dagarna har de minnen jag har från det dygnet jag var mer eller mindre vid medvetande efter självmordsförsöket hemsökt mig. Det jag minns från det dygnet är så starka minnen. Som att en utav ambulansmännen stod lutad över mig och sa att han heter Lennart, det minns jag helt säkert. Och att jag trodde jag var på 29:an där jag praoat bara några veckor tidigare när jag egentligen låg på IVA. Jag trodde jag låg i rum 18, men det stämde inte alls med hur jag mindes att det såg ut, så jag frågade en sköterska som var där på vilken avdelning jag låg. Tänk dig mig liggandes där knappt vid medvetande, (troligtvis) helt lullig och extremt torr i munnen försöka fråga på vilken avdelning jag är. HAHA. Ska man skratta eller gråta ? Men tanken är kanske lite skrattretande. Något jag också minns är att jag på morgonen efter Evighetsnatten (var vaken hela natten, men kanske inte med till 100% hela tiden) så bad jag om dosetten för att ta mina mediciner, men blev nekad med orden "vi sköter dina mediciner nu". Jag som är så noggrann med sånt, fick ju halvt damp. Men jag tackar läkaren Mia som sedan veckan efter att jag blivit inlagd på 68:an tog bort ALLA mediciner jag käkade då. Tur var väl det. Sådant useless shit klarar man sig definitivt utan! 

På tal om mediciner, Risperdal som jag tar nu är den första som jag märkt någon som helst positiv effekt av, WOHO! Men däremot så känner jag ändå ingen förbättring nu när Christer ökade dosen från 0.5mg till 1mg. That sucked. Men det absolut extremaste föreställningarna (eller vad jag ska säga?) har dock kapats av. Hurra för det! Men vi får väl se vad ChristerPister hittar på härnäst. Sova får jag iallafall göra nu vilket är ett dubbelt plus(dvs ++). Funderar nästan på att göra en Past and Present-lista på mediciner jag käkat, haha!

Aja, nu ska jag städa ihop lite hade jag tänkt. Försöka iallafall. Kanske får ihop lite. Följde med mor, far, bror och h till Valbo i helgen (lördags kanske? vet inte, har dåligt minne!) och då införskaffade jag mig två stycken såna här arkiv-papper-hållare, så nu slipper papperen rulla omkring och bli trampade på i evigheter.

HEJDÅ!
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Fanniii funderar
2010-07-12 / 20:51:36 / Tankar & Åsikter

Nä.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Det finns så mycket att vara tacksam över.
2010-07-05 / 22:14:02 / Tankar & Åsikter

Det finns någonting på den här jorden vi människor visar i alltför liten och tanig grad; tacksamhet. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över som jag tror de flesta av oss förbiser eller tar för givet. Jag menar, hur många gånger har jag inte tagit familjen för givet? Och vänner, det finns många som saknar det. Sen finns det tusentals med lagom världsliga saker som ändå är en frihet i sig, allemansrätten om exempel. Att få gå ut på en äng och plocka blommor utan att behöva markägarens tillstånd är ganska lyxigt om man inte är van med det. All grönska, den rena luften. Det är något att vara tacksam över. Att ha en säng att krypa ner i på kvällen ska vi vara tacksamma för. De nätter vi kan sova ska vi vara tacksamma över, it sucks att inte kunna. Att ha tak över huvudet, det är inte heller alla som har. Hela kläder, mat och vatten. Tänk dig själv om du skulle hoppa av glädje för lite ris vilken lyx det är med grillad fläskkotlett och klyftpotatis. Rent vatten. Där finns en sak jag måste erkänna, åker jag hemifrån är det sällan jag dricker kranvatten. Som när jag följde med Lovisa till hennes pappa i Tierp, där höll jag på att törsta ihjäl efter en vecka för att jag ogillar annat vatten än Faluns. Fy skäms Fannii, var glad att du kan dricka det utan att bli sjuk eller dö. Idag har jag haft datorn på sedan halv tolv, massor av elektricitet har jag slösat på någonting många människor aldrig ens ser under hela sitt liv.

Som du märkt finns det en hel del att vara tacksam över, och det jag skrivit är bara en kortversion av listan. Det finns sjukt mycket vi ska vara tacksamma över, för hur illa det än tycks vara så finns det i alla fall utom ett någon som har det värre. (Undantaget är personen som har det absolut värst, men denne borde nästan inte räknas med, men iallafall. Du fattar nog.) Det som är ännu mer fantastiskt är att jag för mindre än ett år sedan inte var så medveten om det som jag är nu. 'Jaha, och vad är så fantastiskt med det då?' Förväntas ni tänka nu. Jo det är att en person fick mig att inse allt det här. Rico det är dig jag ska vara tacksam över att jag fick lära känna. Utan dig hade jag fortfarande tagit min familj och mina vänner för givet. Det är dej jag ska tacka. 

You have made me think, and for that, I am grateful.


Fannii loves ya'll.




PEACE OUT MAAN !
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Headache - och allmänt kärringtjat
2010-07-04 / 23:10:39 / Tankar & Åsikter

Jag har haft vidrigt ont i skallen sedan... Igår, på eftermiddagen. Det är den största anledningen till varför jag är allmänt off och aldrig kollar mobilen eller är online. Den lite mindre anledningen är att Risperidonet invalidiserar mig. Jag hatar alla mediciner som har någon form av lugnande effekt. Fuck it.
Gash jag orkar inte ens tänka, åh. Sen får vi se om Christer-Pister sätter in någon annan antidepressiv skit när Flouxetinet gått ur mig.


Åh jag älskar (inte alls) att gå på mediciner igen!
Blogg listad på Bloggtoppen.se

gr8, or not ?
2010-07-03 / 20:21:16 / Tankar & Åsikter

Det kom fram vissa saker på mötena igår som jag aldrig tog upp igår för att jag helt enkelt var helt off när jag kom hem efter möten i tre timmar och sen två timmar när Ida tatuerade sig. Så håll i er, HERE IT COMES!

KAA-HELVETES-BOOM! Nejdå, men varför hålla i sig ? :D Okej jag börjar ana att du som läser också är på gränsen till förvirrad nu. Jag kan vänligen berätta att du inte är ensam. Men iallafall, på första mötet med mor, Petra och Christer så bestämdes att jag skulle sluta med Fluoxetinet med omedelbar verkan och istället fick jag Risperdal (eller Ripseridon, whatever). 9:e medicinen sedan den 15:e oktober! YAY. Nu kan jag ju berätta att den får mig att känna mig som morgonen efter att jag tagit en Atarax; huvudet hänger inte med. Det tråkiga är ju att Risperdalen inte är en vid-behovare. Inte okej. Mindre gr8 eftersom jag aldrig trott på det här med mediciner. Well well, på nästa möte men Heléne blev det lite mer bullar! Eller nåt. Vi snackade massor om vad som sagts på utskrivningsmötet den 21:a. Så vi diskuterade lite fram och tillbaka om vad som jag, mor och far hade reagerat på när vi läste om Aspergers syndrom. Sedan blev det lite diskussion om vad som skulle kunna bli förändrat med en sådan diagnos i skolan osv. Bland annat att Petra och Heléne skulle följa med till skolan och få skolan att hjälpa till. Något sådant iallafall, för att jag har vissa svårigheter som ligger bakom en AS-diagnos var redan konstaterat att jag har, men då var frågan om jag behöver en diagnos eller inte mest. Men aja, i slutändan kom vi fram till att det blir en diagnos trots allt. Så that's the way it is.


Sen om det är gr8 eller inte är väl en annan sak.
Blogg listad på Bloggtoppen.se
Tidigare inlägg Nyare inlägg