De senaste dagarna har de minnen jag har från det dygnet jag var mer eller mindre vid medvetande efter självmordsförsöket hemsökt mig. Det jag minns från det dygnet är så starka minnen. Som att en utav ambulansmännen stod lutad över mig och sa att han heter Lennart, det minns jag helt säkert. Och att jag trodde jag var på 29:an där jag praoat bara några veckor tidigare när jag egentligen låg på IVA. Jag trodde jag låg i rum 18, men det stämde inte alls med hur jag mindes att det såg ut, så jag frågade en sköterska som var där på vilken avdelning jag låg. Tänk dig mig liggandes där knappt vid medvetande, (troligtvis) helt lullig och extremt torr i munnen försöka fråga på vilken avdelning jag är. HAHA. Ska man skratta eller gråta ? Men tanken är kanske lite skrattretande. Något jag också minns är att jag på morgonen efter Evighetsnatten (var vaken hela natten, men kanske inte med till 100% hela tiden) så bad jag om dosetten för att ta mina mediciner, men blev nekad med orden "vi sköter dina mediciner nu". Jag som är så noggrann med sånt, fick ju halvt damp. Men jag tackar läkaren Mia som sedan veckan efter att jag blivit inlagd på 68:an tog bort ALLA mediciner jag käkade då. Tur var väl det. Sådant useless shit klarar man sig definitivt utan!