Dåtid, nutid, framtid
2013-01-09 / 21:07:40 / Dagboksanteckningar

Det är ganska - vad ska jag säga... - konstigt. Tid menar jag. Vad som var då, är nu och kommer att bli. Reflekterar knappt längre över om jag mår bra eller dåligt, är glad eller ledsen. Jag bara är och antar att jag trivs med det. Tänker mycket på framtiden; vad jag vill göra, vad jag kan göra, vad som händer ännu längre fram, massor av flummigheter, hypoteser och möjliga/omöjliga scenarion.

Dåtid tänker jag sällan på, men ibland blir man påmind på gott och ont. Hade fått en kommentar förut om en film jag sett, kollade till min skam inte förrän nu vem det var som skrivit och möttes av mitt förflutna. Tjejen i fråga var självskadare, precis som jag var - för länge sedan. Mina egna ärr reagerar jag inte längre på; jag ser dem varje dag och är en del av mig - som en tatuering, utsmyckning mer än ÄRR. Jag går i t-shirts i skolan och visst väcker det en del förvånade miner på folk som bara sett den oerhört energiska och mestadels positiva Fanny i långärmat. Men själv tänker jag sällan på dem som ett märke för livet av vad jag gjort och hur jag mått; de bara är där.

När jag ser andra märkta av sitt förflutna blir jag lite kluven och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag var där själv. Jag upplevde plågan, skammen, ångesten. Jag vet vad de upplevt; om inte samma så en liknande situation. Jag vet att de upplever eller har upplevt samma plåga, skam och ångest som jag. Å andra sidan har jag ytterligare ett perspektiv många saknar - livet efteråt. Min väg tillbaka uppför Maslows behovstrappa har inte varit lätt, men jag vet att om man vill och har energin att kämpa för att uppfylla något så går det. Det går att sluta, det går att se de illröda ärren blekna utan att nya fyller andra områden och framför allt - det går att åter börja tycka om och värdesätta sig själv.

Hatet och ilskan kan ta sig olika former och när jag "slutade" skada mig själv - med rakblad - började jag istället äta mindre och låta tankarna kretsa kring mat och min egen kropp. Det började visserligen innan - när jag skar som mest faktiskt - men med "hjälp" av att jag tänkte på annat kunde jag sluta skada mig synligt. Jag är dock inte säker på om ätstörningar är mer lätthanterliga än självskada, eftersom man mer eller mindre lär in ett nytt sätt att tänka som ätstörd. Även fast jag aktivt försöker tycka bättre om mig själv så är det svårt - jag mår fortfarande psykiskt dåligt om jag ätit för mycket (enligt min standard), äter mycket onyttigt, inte rör på mig som jag borde, you name it. Men framför allt; jag blir omotiverat glad när vågen visar en mindre siffra än förut och allmänt arg när den visar en större. Det är svårt det där med mat, men jag försöker bättra mig.

Häromdagen redogjorde jag för en personlig utmaning inför en del av min klass; att gå upp i vikt medvetet, utan att må dåligt över det. Det roligaste var inte diskussionen som uppstod om ämnet, utan den uteslutande positiva responsen jag fick. Självklart är jag rädd för att helt byta mål, men jag har satt +3 kg innan sommaren. Det känns rimligt.

Saken är den, någon form av fysisk eller psykisk självskada är svårhanterlig och man får leva med både synliga och osynliga ärr - förmodligen resten av livet. Jag tror inte på att "tiden läker alla sår", ingenting sker automatiskt. Visst, det kan ske omedvetet - som när jag började må dåligt utan att förstå varför - eller av en ren och skär slump - som när jag började använda rakblad. En serie händelser får alltid någon form av konsekvens.

I framtiden kommer jag förmodligen reagera mindre starkt på andra märkta människor, när jag lärt och upplevt en mer avlägsen tid och plats än när jag själv var där. Förhoppningsvis lär jag mig tycka om mig själv på riktigt, inse mina behov och våga stå för min egen sak. Förhoppningsvis finner jag en balans och rutin för det som idag är så väldigt svårt, så jag kan fortsätta utveckla även de mindre bitar som är mindre svåra. Att sluta skära och svälta var inte den svåra biten; det svåra är nu - vad ska jag göra utan det liv jag vant mig vid?

Förändringar är inte alltid bra, men ibland behövs det. Radikala förändringar ger snabbt ett annat perspektiv på saker och ting och jag har insett att de dagar jag då mådde "ganska bra" motsvarar en urusel dag nu. Jag har insett att jag kan göra allt jag vill, bara jag lägger ner så mycket tid och kraft på det som behövs. Det finns inget som står i vägen, även om den inte alltid är som en rak, bred och fin motorväg - men visst kommer man fram även på en liten och snårig stig.

Det absolut viktigaste jag någonsin lärt mig, är att tiden inte läker några sår; man lär sig plåstra om dem, hantera smärtan och fortsätta framåt - oavsett vad.
Blogg listad på Bloggtoppen.se
0 Kommentarer

Lämna en kommentar? (:

<-- Ditt namn här! Kryssa i om du kommer tillbaka!


<-- Din URL/bloggadress!

Skriv kommentaren här: