Inte sedan två timmar in på dygnet den 7:e april - fias födelsedag till råga på allt - har jag skurit mig. Sist jag skar mig hade jag precis satt i mig de 43 piller som skulle tvinga in mig på psyket i 36 dagar. Sist jag skar mig var för att lugna ner den extrema exaltation av att jag vågat. Det blev varken bra eller djupt; ärren syns knappt i skrivande stund, men det gjorde ingenting, det var bara för att lugna ner mig. Skärandet för min del uppfyller många olika syften, i många olika situationer. Ibland är det i försök att lugna ner mig, som förut när jag fick en 'hyperattack' som gick åt helvete för långt. Var jag i skolan då smet jag undan, låste in mig på toan och skar. Gånger jag suttit ensam i mitt rum om kvällar och nätter satt jag uppe länge bara för att vara säker på att ingen skulle komma in när jag satt med rakblad nerkörda i armarna eller benen. Dessa gånger är olika, antingen är det för att alla 'känslor' bubblar upp till ytan så jag inte vet vart jag ska ta vägen, eller så är det för att jag vill slippa undan mina tankar på att dö, kanske också för att slippa känna det stickande och svidande inifrån huden precis som att 'hörru, här är ett ställe med hud, skär här!'

jag har varit utan det länge nu, men det har kommit tillbaka. Med full kraft. Stickandet och svidandet, det går inte två timmar ens utan att det finns där. Begäret efter att få köra ner något vasst genom huden och skära djupare än någonsin förr är starkt. Riktigt starkt. Jag vet att jag kommer misslyckas, det bara är så och det är fortfarande varmt och sommar. Fyra månader och fem dagar har jag varit utan det. Det är lång tid med tanke på att jag i vintras tvingades göra det varje natt. Jag har visat mig stark länge nu, men snart brister det, det kan jag redan niu förutspå.

Wish me luck for my journey into salvation, och ja, min engelska är på top (/inte)...